Weronika

Åh, så jäkla bra dag. Sitter hög på endorfiner här, antar jag, så det kan påverka mitt omdöme (?) men ändå! Körde mitt första löppass nu sedan "förbudet". Visserligen har det bara gått två veckor och två dagar - men alltså, nu räcker det: jag har ärr på kroppen som är långt mer fula än vad dessa någonsin kommer att bli. Det blev dock en väldigt lugn och långsam jogg, i mörkt vinterväder: 9 km, 60 min. Ja, långsamt var ordet - jag brukar vid det jag kallar lugn, hålla timmen-tempo. Men kanske det är bra? Det är ju ofta så att folk håller för högt tempo när de ska köra lugnt, och för lugnt tempo när de ska köra hårt - tror att det är mitt i prick på mig. Så kanske detta är lagom när jag ska köra lugnt? Men lite löjligt kändes det när flåset knappt var högre än vid promenad - och jag är ändå så jäkla glad att min kondis verkar vara kvar!

 

Började dagen med att få frågan från Anna om vi ville bo kvar i lägenheten ytterligare en månad sen.. OM vi vill. !! Där lyftes en tung sten från axlarna alltså.. Efter det blev det en fin timme i skogen med Leia. Folk har gått upp små små stigar i snön mitt i skogen, och jag och Leia är tacksamma som sjutton. Man får ducka mycket dock..

Sen åkte jag in till stan och köpte ett par "nödvändigheter"/julklappar och lunchade med älsklingen. Galet med folk, men ändå mysigt.

 

När jag kom hem hade Leia fått upp min garderob och dragit ut alla mina träningskläder på golvet.. Jaja.. Jag fick ta det som ett tecken att ta tag i min löplängtan, och stack ut på jogg. Ett ordentligt test av mina nya vintertights blev det också, och jag är mycket mer än nöjd! De kan dock vara kalla när det går ner mot -10 och mer tror jag..

 

Leia var superglad - Björnes träning nu är i princip endast gym, så hon har inte joggat sen hon gjorde det sist med mig - och det var jättekul att hon inte segade efter och var motstridig som det kan bli annars, som sagt.