Weronika

Sedan igår kväll är vi i Hofors dårå. Och ja, det är hemma. Under de senaste månaderna har jag känt mer och mer hur mycket jag inte vill bo här (så väl jag formulerar mig), men så fort sommaren kommer och när man framförallt åker hit, så är de tankarna borta. Men det kanske har med sommaren specifikt att göra? Jag förknippar sommaren med Hofors såpass efter alla dessa år (ja, alla år ju) och därför blir det naturligt att känna så. Sjöarna, skogen, industrin, regnet, kvällshimlen från fönstret i mitt gamla rum på övervåningen, cykla hit och dit och upp och ner, folket, någon man känner eller känner igen var man än går.. Det är fint!

Arbetsdagen idag blev underbart kort, och jag fick återigen skriva på papperpapperpapper, släcka brinnande docka, äta på "markan" (stavning?). Sen fick jag fyra timmar extra lång ledig eftermiddag, och den spenderades med fina människor och fin glad hund (ja, här är där Leias 'hemma' är, tycker hon nog), fin åska och störtregn och ett svettigt träningspass med bästiscoach. Och så lite ihopblandning av egen "müsli" och jordgubbs- och smetanaätning, klappa kattskrällen och sådär. Nu ska jag se Glee (s3), inte för att det är så bra längre tyvärr, utan för att jag fastnat i en serie återigen.

Och lite foton.

I lördags planerade jag att köra ett långpass. Det gick så bra i ca 5 km.. Skulle efter det testa en ny väg. Tyckte att den var väldigt konstig och kände mig lost på den lilla övervuxna stigen, och virrade runt en hel del, gick, joggade, hoppade över rötter och bort från stora myror som klättrade på mina skor och kände mig alltmer tveksam vad jag skulle göra. Då pajjar knät igen! Alltså vad är det frågan om. Av det jag läst hittills ser det mest ut som långdistansknä jag drabbats av, men varför är det då efter bara ca 5 km det kommer, och alltid när jag spänner mig av någon anledning. Och vad göra åt det? Blir så arg på detta. !

Müsli; Hackade cashew-, hassel- och valnötter, krossade linfrön och pinjenötter, solrosfrön och pumpakärnor.