Weronika

Det känns som att jag mentalt grävs allt djupare ner i höstmörkret. Har några gånger känt på den här höstdeppigheten, men det var ett tag sen nu. De två senaste åren har jag tränat mig igenom den, och knappt känt av något alls - men detta år verkar det inte fungera. Trött, ful, sur/grinfärdig, humörsväng, meningslöshet, stress, huvudvärk (3:e veckan, i princip VARJE DAG), ännu mer meninslöshet, och så vidare. Tur att jag inte känner det hela tiden, då hade jag gått under. Det blir riktigt dåligt en-två dagar, sen går det upp till riktigt bra ett par dagar, sen bergodalbana några dagar, och så är cirkeln sluten. Ett par ljusglimtar även under de gråaste dagarna finns dock, så jag ska kanske inte klaga. Vissa går väl ner sig helt vad jag förstått? Det känns dock som att jag är inne i en konstant pms-cirkel. Hoppas verkligen att det vänder snart. Vad gör man annars åt det tro?

 

Idag fick jag ett paket på posten från bästa mamma som skickat hit alla mina tidningar och liknande, som kommit till Hofors (är skriven där än), vilket gav humöret ett litet lyft. Ska jogga iväg till uegymmet senare och köra ett pass i mörkret också: väldigt blandat idag, men inga ben (och framförallt inga vader! smärtan som varit de senaste två dagarna alltså..) - utan bål, skuldror, axlar, bröst och biceps/triceps istället. Ja, det mesta utom ben egentligen..?

 

Senare blir det bonde söker fru (äntligen! jäkla fotboll förstörde min kväll förra onsdagen) och tacos med min sjukt goda guacamole. Ja, ett antal ljusglimtar lyckas denna gråa dag också få.