Weronika

En nöjd tjej med vackert rött fejs.

Idag var det dags för lidingötjejloppet - 10 km.Vi kom ut dit rätt tidigit så det blev mest att glida runt (bokstavligt! stället var en enda stor lerpöl) och kika lite på alla kids som sprang olika knattelopp. Jäklarns vad benen gick på de små.

 

Någon halvtimme innan det var dags lastade jag över grejer och kläder på Björn och så började jag jogga lite för att få igång benen, och sen var det ju gemensam uppvärmning i startfållan. Jag var i startgrupp 5 och startskottet gick 14.10. Det tog en bra bit innan man sprungit av det 1-2 cm tjocka gräslera-lager som satt under fötterna, vilket var ganska jobbigt. Folk var dåliga att hålla till höger och man fick typ springa ut i skogen om man skulle förbi ibland - otroligt irriterande. Jag var ganska ojämn - hade finfin fart ett tag, för att sen vara tvungen att sakta ner rejält. Och jag tappade helt orken i uppförsbackarna.. I torsdags körde jag och Björn en löptur med två turer uppför Hammarbybacken (slalombacke) och det var alldeles för nära inpå loppet att köra backträning kände jag idag.. benen sa helt ifrån. Jag fick gå uppför de tre största backarna - men hade desto mer fart nedför, där andra bromsade mest.. Att man inte använder den "gratis" farten de får i nedförsbacken är för mig en mystisk taktik, då man springer betydligt saktare uppför och gör av med mer energi än ner. Vissa, som sprungit om mig uppför - gick nedför istället, för att de var så slut.. Energidrycken längs vägen på två ställen var i alla fall guld värd för mig, kände verkligen hur jag vaknade till. Ett stort plus för att den var god (Powerade) också. Och publiken den sista kilometern var ju helt otrolig! Vilken extraenegi man fick. Jag sprang in på den lerklistriga geggamojjan på upploppet lite onödigt pigg faktiskt. Men var riktigt nöjd - vad kul det var.

 

Vi hade tagit bilen ut, trots planer på hur vi skulle ta tunnelbana och gratisbussarna, och det gick bra för Björne att köra genom stan: mitt i smeten körde vi för att komma till bron över till Lidingö. Men när vi skulle hem ångrade jag mig en stund. Eftersom det var så mycket folk så var parkeringarna på gräsmattor, och vad hände inte då? Jo vi körde fast i leran. Det spruttade lera, och bilen var helt geggig efter en liten stunds kämpande - både inuti och utanpå. Till slut kom två vänliga själar och hjälpte Björn att putta, medan jag gasade på - och så kom vi loss! Björn skulle köra sen, och av någon anledning stängde jag av bilen när jag bytte plats. När han sen skulle starta den var den stendöd. Ååååh. Men nästan direkt kom nästa vänliga själ fram själv och sa att han hade startkablar! Vi testade efter lite uppladdning, men nej. Dööööd. Tillslut fick de putta bilen (baklänges, då nedförsbacken var ditåt) medan jag satt i och skulle starta den. Hade ingen aning om vad jag höll på med, men den startade! Underbart att det finns så fina människor som ser att vi har problem och helt självklart erbjuder sig! Vår lergeggiga bil höll hela vägen hem sen. Vi får ta och kolla upp vad det är för fel på den, och så är den nog i behov av en dusch också.. Men en fin dag hade vi ändå.