Tjejvasan 2013
Long time no see. Liksom. Hade sådan panik över fix inför seminariet där på onsdagen (lite) och torsdagen (dog ju typ), sen var det ju seminariet på fredag, sen tjejvasan på lördag, sen tidigt till sthlm igen på söndag och packa och överleva och nu är jag på Tovetorps forskningsstation med kursen hela veckan (och nästa, med ett uppehåll över helgen), så det har varit fullt upp! Vill hålla igång bloggen, för jag segar till om jag inte uppdaterar med jämna mellanrum. Så nuså.
Tjejvasan ja. Åkte till Hoffan och sov på fredagskvällen. Sen åkte vi därifrån någon gång innan 8 på lördagsmorgonen. Kom fram till starten utanför Oxberg rätt tidigt så vi hann ta det lugnt där i det mystiska (och svårvallade!) men fina vädret. Hämtade ut nummerlapp, tog lite fika i ica-tältet, tittade på min personliga vallare/chaufför (dvs. min snygga kille) när han "arbetade", och teståkte lite skidor mellan startgrupperna. Bestämde en valla, och gick sen till startfållan.
Jag var (tyvärr) i startgrupp 15 av totalt 17 stycken. Hade ju aldrig åkt, plus anmälde mig rätt sent - då blir det så. Det var totalt kaos efter något hundratal meter. Bredden på spåret smalnade ju av och så skulle alla vi 800 pers i den startgruppen förbi så snabbt som möjligt. Folk trampade på varandras skidor och stavar. Sen var ju allt helt sönderkört, inte ett spår i sikte och mjölsnö (typ som mycket snö blandat med salt på vägarna blir) helt och hållet. Jag hade noll fäste och fick saxa uppför till Hökberg. Det var mest uppför hela vägen dit.. Jag tycker jag är rätt härdad, och tre mil ska inte vara något problem, men jag var nära att ge upp under dessa första 11 km alltså. Men - väl framme i Hökberg var min älskade vallare framme och trollade på lite klister, och efter att hällt i mig varmt vatten och blåbärssoppa kunde jag åka skidor igen! Klisterfäste och superglid tack vare Björnes sickling kvällen innan! Det var mycket nedför därifrån och det var riktigt bra och lättåkta backar, men med fart i - lätt att ploga där det behövdes osv. Folk stod i klungor i backkrönet och tvekade (-och jag som tjatat om hur feg jag är!? kanske inte så värst alltså?) medan jag var så tacksam för varje backe att jag nästan fällde en tår. Sjukt kul var det! Och så fick man bort ännu lite mer folk genom att swischa förbi dem.
Kunde inte ta ut mig helt - fick staka! förbi folk på insidan (pga. brist på bra spår, gjorde att diagonala var en omöjlighet stundtals - trots att jag hade superfäste ju) - dvs. i de högra spåren. Då är alltså vänster spår omkörningsspår - men tydligen trodde folk som startat två timmar före mig att de åkte så snabbt att de kontinuerligt körde om folk? ..Ja man kan kanske ana en bitterhet här. Jag måste verkligen jobba på detta.. att inte bli sur på folk som inte följer regler och stoppar upp för mig... utan ta det som en utmaning. Ska jobba på det i år! Jajja, stakade på så att det pirrade i ryggen av mjölksyran, men har nog aldrig varit så inne i något som jag var under hela vasan. Jag kom knappt ihåg det sen! ..fast på ett bra sätt.. Tänkte nog inte en tanke på något annat än vad jag höll på med alltså. Kom in i mål med en tid på 3 timmar och 13 minuter (och om jag förstått det rätt: en totalplacering på 2700nånting av nästan 10 000). Rätt långsamt alltså - men ändå inte, med tanke på omständigheterna. Väldigt glad och nöjd i slutändan i alla fall.
..och sjukt hög på endorfiner..
Fick en påse med godsaker i mål, och ros och choklad av min käraste <3 (vilket inte är med här på bild dock)
- och så den obligatoriska medaljbilden såklart..
Tjejvasan ja. Åkte till Hoffan och sov på fredagskvällen. Sen åkte vi därifrån någon gång innan 8 på lördagsmorgonen. Kom fram till starten utanför Oxberg rätt tidigt så vi hann ta det lugnt där i det mystiska (och svårvallade!) men fina vädret. Hämtade ut nummerlapp, tog lite fika i ica-tältet, tittade på min personliga vallare/chaufför (dvs. min snygga kille) när han "arbetade", och teståkte lite skidor mellan startgrupperna. Bestämde en valla, och gick sen till startfållan.
Jag var (tyvärr) i startgrupp 15 av totalt 17 stycken. Hade ju aldrig åkt, plus anmälde mig rätt sent - då blir det så. Det var totalt kaos efter något hundratal meter. Bredden på spåret smalnade ju av och så skulle alla vi 800 pers i den startgruppen förbi så snabbt som möjligt. Folk trampade på varandras skidor och stavar. Sen var ju allt helt sönderkört, inte ett spår i sikte och mjölsnö (typ som mycket snö blandat med salt på vägarna blir) helt och hållet. Jag hade noll fäste och fick saxa uppför till Hökberg. Det var mest uppför hela vägen dit.. Jag tycker jag är rätt härdad, och tre mil ska inte vara något problem, men jag var nära att ge upp under dessa första 11 km alltså. Men - väl framme i Hökberg var min älskade vallare framme och trollade på lite klister, och efter att hällt i mig varmt vatten och blåbärssoppa kunde jag åka skidor igen! Klisterfäste och superglid tack vare Björnes sickling kvällen innan! Det var mycket nedför därifrån och det var riktigt bra och lättåkta backar, men med fart i - lätt att ploga där det behövdes osv. Folk stod i klungor i backkrönet och tvekade (-och jag som tjatat om hur feg jag är!? kanske inte så värst alltså?) medan jag var så tacksam för varje backe att jag nästan fällde en tår. Sjukt kul var det! Och så fick man bort ännu lite mer folk genom att swischa förbi dem.
Kunde inte ta ut mig helt - fick staka! förbi folk på insidan (pga. brist på bra spår, gjorde att diagonala var en omöjlighet stundtals - trots att jag hade superfäste ju) - dvs. i de högra spåren. Då är alltså vänster spår omkörningsspår - men tydligen trodde folk som startat två timmar före mig att de åkte så snabbt att de kontinuerligt körde om folk? ..Ja man kan kanske ana en bitterhet här. Jag måste verkligen jobba på detta.. att inte bli sur på folk som inte följer regler och stoppar upp för mig... utan ta det som en utmaning. Ska jobba på det i år! Jajja, stakade på så att det pirrade i ryggen av mjölksyran, men har nog aldrig varit så inne i något som jag var under hela vasan. Jag kom knappt ihåg det sen! ..fast på ett bra sätt.. Tänkte nog inte en tanke på något annat än vad jag höll på med alltså. Kom in i mål med en tid på 3 timmar och 13 minuter (och om jag förstått det rätt: en totalplacering på 2700nånting av nästan 10 000). Rätt långsamt alltså - men ändå inte, med tanke på omständigheterna. Väldigt glad och nöjd i slutändan i alla fall.
..och sjukt hög på endorfiner..
Fick en påse med godsaker i mål, och ros och choklad av min käraste <3 (vilket inte är med här på bild dock)
- och så den obligatoriska medaljbilden såklart..
Kommentarer
Trackback
