Weronika

Jomenvisst, det blev att vi åkte hem till Hofors över helgen ändå. Jag hann inte med så mycket mer än skidåkning och plugg, och gosa lite med nya lilla katttjejen som flyttat in hos mamma och pappa. Är så otroligt nöjd över skidåkningen. Inte för att det var något speciellt med den, varken distansen eller tiden, men ja.. ändå. Lördagens skidpass var nog det bästa skidpass jag någonsin gjort, upplevelsemässigt. Det var så sjukt jäkla fint ute i skogen så jag blev helt lyrisk, kunde inte sluta känna glädjekänslor och kolla runt på omgivningen. Blå himmel, strålande sol, bitande kallt utan att man frös, så fort man kom längre upp i skogen/på hyggena så var allt kritvitt och täckt av sån där stor frost, och så blåste det lite smått så det regnade ner glittrande frostflingor - ja sånt som man kanske ser många många vinterdagar här i Sverige, men som aldrig sett så perfekt ut i mina ögon som då, och till de superba ljuden från skidorna och stavarna. Yeey. Hade såklart inte mobilen med heller, bara för det. Vi körde slingan ett varv vardera, lördag och söndag, 18 km stycket. Har börjat staka betydligt mer - och mina axlar, armar, skuldror och min mage säger sig vilja ta någon dags paus från träning nu känns det som. Kanske också låren, ljumskarna och ländryggen också..

 

Lilla missan.