Weronika

Jag har inte lagt upp bilder från vår dagstur till Abiskojaurestugorna, sista dagen på vår Abiskoresa, vilket jag ju vill göra.

 

Vi kände att vi ville utnyttja sista dagen - och jag ville gärna testa mina nya kängor också så vi tog en lång men "enkel" tur.

 

Typ hela ditvägen gick vi som i mjölk (inuti ett lågt liggande moln) och det blev inte många bilder tagna då - men när det lättade upp var det så himla fint.

 

 

 

Vi gick från Abiskos turiststation och totalt blev det en relativt lättgådd tur på 30 km. Ganska saftigt kanske, att ta på sig nya skor och gå så långt det första man gör, men jag hade faktiskt inte något skoproblem alls under hela turen (inte efteråt heller) förutom lite ömma fötter. Men det hade jag fått i vilka skor som helst efter 30 km, så det verkar som att jag prickat rätt i kängdjungeln. Skön t.

 

Fick ett überbra recept på en paj från lillasyster som från och med nu får bli standard här, då processade kolisar och framförallt gluten ju helst går bort. Här är originalreceptet, vilket syrran bjöd mig på förut, och som var jättegott! - men idag gjorde jag bara själva skalet. Fyllningen fick bli en "vanlig" pajfyllning med det som fanns hemma; stekt bacon, brieost och hackad spenat tillsammans med vanlig äggstanning.

 

Pajskalet innehåller alltså;

 

Enligt receptet ska allt mixas ihop, men jag rörde bara ihop allting. Sen tryckte jag ut degen i en pajform, naggade med en gaffel och förgräddade det i 10 minuter på 175 grader.

 

För fyllningen stekte jag nästan två paket klippt bacon som jag hällde i skalet (med flott). Sen rörde jag ihop tre ägg, ett par deciliter grädde och mjölk, kanske 1 dl tinad hackad spenat och salt och peppar. Det hällde jag på baconet och lade dit lagom mycket brieostbitar. Och riven ost över. Sedan gräddades allt i kanske 30-35 minuter i 175 grader.

 

Skalet smakar faktiskt ungefär som vanligt pajskal men med lite mer tuggmotstånd - jättegott!

 

Ja, tiden att skriva här är knapp.. Jag skulle gärna uppdatera oftare och det blir det nog senare - men just nu är det mycket. Känns som att det enda jag gör är att jobba, gå ut med hunden och handlar/lagar mat. Medan helgerna går åt till att sova ikapp (nuförtiden är sovmornar när vi går upp vid 7...) och handla, städa och sånt där nödvändigt.

 

MEN inte utan att jag ju fick ägna lördagen åt att genomföra det som bestämdes för några månader sedan, nämligen Lidingöloppet! Igår tog vi oss ut till lidingö på förmiddagen alltså. Vädret var ganska perfekt, runt tio grader och mulet. Eftersom det var min första gång och jag anmälde mig sent så hade jag hamnat i sista startgruppen; 10. Min start gick klockan 14, med de 2000 resterande löparna. Hade dessa senaste två veckor bara joggat en 12-13 kilometersrunda, och kört något styrkepass och några yogapass - plus ätit mycket som en tok, så jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Eftersom det främsta rådet alla ger är att ta det lugnt i början så gjorde jag just det. Hittade efter några kilometer ett par-tre bra ryggar som jag växlade mellan, som höll ett tempo på runt 10 km/timme kändes det som (eftersom jag själv är sämst på att hålla jämn fart) - och försökte följa dem så gott det gick fram till runt 13 km. Men med så myycket människor  och smala vägar gick det inte jättebra så tillslut började jag köra själv.

 

Innan 15-kilometersdrick- och matstationen började det kännas ganska tungt och bananen, energidrycken och vattnet där gav verkligen mycket. Jag drack visserligen vatten och energidryck på varenda station, men det var förvånansvärt hur hungrig man började bli efter en-två timmars jogg. Åt mer banan och lite saltgurka på stationen vid typ 20? km men det blev ganska tungt i magen i några minuter tyvärr. Det värsta med att man stannade vid stationerna var också att de redan sjukt stela knäna blev ännu mer stela och att det tog ett tag innan det inte kändes som att de var påväg att gå sönder när man började jogga igen. Men i längden tror jag att påfyllningen gav betydligt mer än vad den tog.

 

Hade en ordentlig smärta/stelhet i knän och fötter mellan 15 och 23 km.. fick gå några hundra meter på flacken och utför, och i de värsta uppförsbackarna, men nästan all smärta försvann när jag såg 7 km-kvar-skylten. Blev så sjukt glad av att det var så kort kvar att så efter det gick det jättelätt. Tror inte att jag blev omjoggad av en enda person de sista fem kilometrarna, medan jag själv låg i vänsterspår och joggade förbi folk i princip hela vägen. Trodde faktiskt att jag hade bästa tiden den sträckan, med tanke på hur många jag kom om, men nej..? Konstigt.

 

När jag var på upploppet höll jag på att börja gråta - otroligt hur lättrörd man är under och efter en sådan ansträngning. Kom i mål efter de 30 kilometrarna, med tiden 3 h, 12 min och 58 sekunder - vilket jag är nöjd med. Medan jag blev fotad av någon där efter målet kom Anders Gyhlenius (från En klassiker på svt) en minut efter mig injoggandes och efter att ha stått och kikat på det några sekunder var jag tvungen att gå för att inte börja böla. - Tryckte i mig ett par bullar, letade upp Björne och så placerade vi oss i den kilometerlånga? kön till bussarna.

 

- Och det var mitt första lidingölopp! I det stora hela en jättebra upplevelse för mig. Trots att jag har en sån där lopp-blackout, så minns jag ändå detaljer här och och där och känslan att det faktiskt var bra. Visst var det folk som trodde att de kunde springa i bredd och inte flyttade sig till höger så att man kom om och visst hade jag kunnat träna mer distans för mina knän och leders skull (när jag hade suttit ett tag i soffan igår kväll kunde jag typ inte gå! ..och smärtan idag är inte heller så kul) - men det är lätt att bortse ifrån nu. Det blir nog en revansch nästa år....

 

Jamen här bor vi ju nu. Sedan en månad tillbaka. Fast totalt har vi hunnit bo här i en vecka och två dagar. Denna senaste vecka har varit hektiskt med jobbstart efter semester, övertid för mig, försöka överleva trötthet av att gå upp tidigt och sånt (vi går upp 5!) och att installera sig i nya lägenheten. Älta verkar vara väldigt fint, en av de orter med lite bättre rykte i Sthlm, vilket märks. Vi bor i den "sämsta" delen av vad som sägs, men ändå är det jättebra. En helt vanlig lägenhet, på sjunde våningen, med en väldigt fin utsikt mot Globen, centrum på andra sidan vägen, ältasjön med ett jättefint motionsspår runt nedför backen här och massa mer skog runt hela Älta. Trots att det är så "långt" bort från stan (13 km att gå till centralen, om man skulle önska göra det..) så känns det mest hemma hittills. Kanske för att vi äntligen helt möblerat med våra grejer på riktigt.

 

Sedan onsdag natt är vi tillbaka i den södra halvan av landet. Resan hem, de många långa milen längs inlandsvägen, gick ändå rätt smärtfritt. Okej, då körde jag återigen bara 20 av de 120 milen - men det ÄR verkligen jobbigt att sitta brevid också.... ;|

 

Hemresan gick i djurens tecken - vi såg älgar, rävungar, massa renar (såklart), knölsvanar som promenerade i en barrskog? och - det mest fascinerande - duckande grodor/paddor. Alltså grodor (eller paddor, svårt att se från bilen) som satt på vägen - och när vi var nästan vid dem så såg vi hur de snabbt drog ner huvudet så att de hamnade platt längs marken. Helt otroligt.. jag har aldrig sett eller hört talas om det.. Försökte lite smått hitta något på internet om det, men fann inget där heller. Om någon har hört talas om det, säg gärna till!

 

Här i hofors har jag i alla fall slappat järnet. Ätit bra och trevlig mat igen (åt lchfhållet - vill gå över till att energin går på fett så småningom), framförallt frukost, besökt fina frissan här, träffat finaste Anna, men mest bara slappat med dator och bok. Och tränat också; jogg torsdag som gick extremt tungt efter nedslitningen av kroppen i Abisko, gym på fredagskvällen och ett finfint yogapass imorse. Idag lastar vi bilen med packning och prylar och åker ner mot storstan och nya lägenheten igen.

 

Lördag, söndag, måndag.

 

Vi var rätt slitna i kroppen (främst baksida ben och höfterna) på lördagen efter låktaklättringen - inte helt förvånande. Så det fick bli en vilodag. Vi slappade i stugan, läste, såg serier och sånt. Men är man i en sådan storslagen natur så kan man inte bara sitta i stugan, så en promenad till turiststationen, och lite till, hann vi med. Precis brevid turiststationen ligger Abiskojokken - som är rätt skrämmande med allt forsande vatten och kanjonklippväggar som störtar rätt ner precis brevid en, men också otroligt vacker - där det går en massa småstigar runt omkring. Vi gick på en sådan stig brevid jokken till "fågeludden" där man har utsikt över deltat ut i Torneträsk. Efter att ha kikat ut lite där gick vi tillbaka till turiststationen där jag köpte den obligatoriska Abisko-t-shirten och också fyndade ett par uthyrningskängor. Mina gamla kängor har gett mig skavsår så det var på tiden. Nypris var 2900 och jag köpte dem för 980, i princip i nyskick (det stör mig inte det minsta att ett par andra personer trampat runt i dem) så jag var riktigt nöjd.

 

På söndagen tyckte vi att vi vilat färdigt så vi bestämde oss för ännu en fjälljogg. Förra året tog vi en tur upp på Nuolja, runt toppen och ner på baksidan genom dalen där, till Björkliden och så rallarvägen hem - som vi tyckte var riktigt fin, så vi ville göra den igen. Vi började med att jogga fram till Nuoljas fot, varifrån vi gick upp (eftersom jogg är för jobbigt för en sådan stigning, och egentligen mest slöseri med energi då det tar ungefär lika lång tid, för oss i alla fall), pausade med en cola vid fjällstationen där, innan vi joggade vidare. Riktigt jobbigt på nervägen då den branta vägen tillsammans med alla stenar gör att man måste vara med och uppmärksam heela tiden. Efter Björkliden när rallarvägen kommer blir det däremot väldigt bekvämt med en sån där fin stig som gör att det känns som att man nästan får hjälp med farten av stigen själv. Totalt nästan 25 km, och jag hade jäklarns ont där på slutet.

 

Något som vi varit sugna på länge är att gå upp till Låktatjåkkastugan och äta deras berömda våffla. Tror att jag blev såld när jag såg någon tugga i sig en sån på Packat och klart för några år sedan, medan Björn har väntat sedan han var sju-åtta år. Han kämpade sig upp dit då, på längdskidor!, men våffeljärnet var trasigt.. ;| Så på fredagen fick dagsturen bli Björkliden - Låktatjåkkastugan. Vägen dit var uppåt i princip hela tiden och väldigt jobbig. En mil enkel väg med en höjdskillnad på ungefär 750 meter känns en del.. Men det gick ändå förvånansvärt fort att gå upp; ungefär tre timmar för oss.

Ännu lite mer trötta i ben och kropp ägnades torsdagen åt vila, för att orka med lite fler långturer senare. Men ut ville vi komma, så vi tog oss iväg för att försöka få upp någon fisk att förhoppningsvis kunna tillaga. Vi hade fått tips om ett ställe en bit härifrån så dit åkte vi på eftermiddagen. Ingen fisk alls, men middagen lagades på spritköket ute i kvällen ändå. Så otroligt fint det är här alltså.

Något sega i benen efter tisdagens jogg bestämde vi oss för en dagstur i Kårsavagge. Planen var att ta oss till kårsavaggestugan som ligger ungefär 13 km från turiststationen och tillbaka samma väg. Vi tog det dock rätt lugnt på morgonen och kom inte iväg förrän vid 12, lite sent kanske för att börja en längre tur. För ja, en tur på 26 km på asfalt och motionsspår kanske inte tar mer än runt 4 timmar – men man får räkna med kanske nästan det dubbla eller mer i fjäll.

Nu befinner vi oss alltså på (i mitt tycke) en av världens finaste platser. Resan upp tog runt 16 timmar med alla stopp, och var förvånansvärt lättkörd för de många milen. Okej, nu ska inte jag säga så mycket då jag körde knappt 20 av de milen (....), men det är rätt jobbigt att bara åka bil ändå. Faktiskt. Men med piggt och förväntansfullt humör, lugn hund, lyxigt och gott färdgodis (tack syster <3) och bra körväder så fungerade det ypperligt.

Första dagen blev sovmorgonen lite längre – och efter att ha installerat oss, handlat mat, fått i oss brunch och skrivit ihop en lista på vad vi gärna vill hinna med, bestämde vi oss för att jogga till ”Trollsjön” genom Kärkevagge. Trollsjön är en liten och väldigt klar sjö med ett stort siktdjup, omringad av höga fjäll. För att ta sig dit går man genom en dal (vagge=dal) fullproppad med stora stenblock som ser ditslängda ut. Såg någon sten med boulderingspår på, vilket är helt förståeligt, även för en icke-klättrare som jag.

Nu åker vi!

 

Får man ha en dag när man gör ingenting? Känner lite stress över sånt. "En ledig dag ska utnyttjas" känns som min devis och att gå emot det är nästan obehagligt. Men senaste tiden har jag haft så mycket att göra - eller ja, jobbat mycket vilket lämnat kort om tid till annat de dagarna. Och därför har lediga dagar utnyttjats då. Träning, lopp, vardagliga ärenden och nu sista dagarna flytt och förberedelse till fjällresa gör att lediga stunder varit korta och få. Och alltid är det den där sömnen som blir lidande.

 

Björn och hund kom hem till storstan i onsdags och vi åkte till nya hemmet efter att jag slutat jobbet. I torsdags kväll efter jobbet gick flyttsläpet (pjuu), i fredags jobbade jag 11-timmars (måste ju passa på så länge jag har/hade jobb) och efter det fixade vi en massa med nycklar, kontrakt och annat. Lite uppackning och packning i lägenheten tills vi igår åkte till Hofors. Ett finfint fikastopp i Gävle hos syster o co, innan mer umgänge med föräldrar och senare fina vänner i Hofors fyllde upp lördagseftermiddagen och kvällen. Och idag då; planen var att åka upp mot Abisko, men vi kände att det blev för mycket då 120milsresan helst bör påbörjas senast 7 på morgonen, så det sköts på till måndag morgon. Jag tänkte att jamen då får jag en dag att fixa med en massa grejer.. men vid närmare eftertanke har jag inte så mycket att fixa med, vilket normalt gör att jag hittar på saker att fixa med tills jag har en hel lista att bocka av ändå..

 

Men idag har jag faktiskt inte gjort mer än att läsa bok, ätit riktig frukost (äntligen kokt ägg! <3), kört ett 1,5 h gympass med min "pt" och ätit riktig middag typ.. Och resten av dagen är tänkt att läggas på mer bokläsning, besök hos mormor och svärföräldrar, och förberedelse för morgondagen. I mina ögon är dagar då jag hinner läsa flera timmar dagar då jag inte har mycket att göra - vilket stressar mig. Samtidigt är det väl kanske inte så himla "ingenting"? Och lediga dagar ska ju vara lediga. Tanken kommer dock hela tiden att "har jag glömt något jag bör göra? som jag bör utnyttja den här tiden till?" .. Får träna på det här, att göra "ingenting" - eller åtminstone inte stressas av det. För vad gör väl det om jag glömt göra något som "ska göras"? Överlever nog.. hoppas jag.