Weronika

 

Alltså, den här veckan har mitt humör svängt för mycket. Ner i de djupaste dalar där ingen mening med något alls finns, till panik, till hopp, förväntan och glädje, och ner till galenskapen igen. Som om jag vore ca 13 år yngre. Eller fortfarande åt p-piller vilka gav sådan (konstant!) effekt på mig. Tur att man skippat dem sedan ett antal år. Mindre tur att jag, trots det, gått såhär i drygt en vecka nu.. Jag är dock medveten om orsakerna; pms, plus att konstant vandra i en lätt stressdimma av ovetande om 1framtiden - 2skola (när tar jag mig i kragen och gör klart?!) - och att 3inte ha någon inkomst. Men framförallt; att jag inte tränar lika mycket och regelbundet längre. Vilken otrolig skillnad det skulle vara om jag hade mina pass jag stack iväg på. Nu blir det någon form av träning (räknar inga hundpromenader till detta) max 3 gånger i veckan, och inte alls så hårt/länge som jag gjort tidigare. Nej, detta får det bli ändring på, på något sätt. Börjar nu: joggar en sväng med Leia, och funderar på hur man kan lägga upp det med passen. Och det andra.

 

Tre andra små saker att få upp humöret med:

 

Bröd som visserligen är dyrt, men väldigt gott trots frånvaron av kolhydrater

Äntligen läsa en bok man haft i sin ägo i åratal, som visar sig vara riktigt rolig