Weronika

Igår kväll var planen att somna tidigare (om efter 23 nu är tidigt..), så att jag kanske kunde sticka ut på en skogsjogg innan frukost, trots min slitna kropp och själ.. Och ja, kvart i sju joggade jag iväg, och det var heelt jäkla underbart. De dagar jag faktiskt lyckas ta mig ut tidigt så inser jag hur himla bäst morgonen ju faktiskt är. Det vet jag iofs ändå - men jag känner det inte förrän jag ju faktiskt är där.

 

Skogen luktade höst, det var liksom friskt ute (jag fick ha tunna löphandskar) samtidigt som solen strålade och det ångade från ängarna och sjön. Hade bestämt att köra en mil, men väldigt lugnt - hålla på ca en timme. Lyckades bra med det, det blev aldrig riktigt jobbigt, trots en slinga med lite backar som får den där ökända abborrbacken (som kanske ju inte alls är så speciell) att blekna ett snäpp. Jag är väldigt nöjd med det - för det är svårt för mig att inte alltid köra rätt hårt, sådär så att det känns att en tränat. Jag vet att de lugna passen är viktiga, och kanske också väldigt passande för ett sånt här sammanhang; På morgonen går kroppen främst på energi från lagrat fett, vilket gör det optimalt att köra längre och lugna pass på, just för att energidepåerna inte tar slut, som de gör på kolhydrater.. Förmodligen kanske en jäkla bra strategi där att gå in i en ordentlig fettdrift inför lidingöloppet och vasan? Förmodligen kanske en jäkla bra strategi för allt egentligen.. Nåväl - en helt perfekt start på dagen (rekommenderas!), och både kroppen och själen har pallat med betydligt bättre nu.