Weronika

Nämen fy vilken seeeeg jäkla helg. Spontant känns det så i alla fall. Fast tänker jag efter så har jag ju ändå fått till ett par fina träningspass, soliga hundpromenader, restaurangbesök i form av en stor jäkla fin grillad köttbit med tillbehör, kakbak mm. Men emellan det jag gjort har jag mest suttit, och det är väl därför det känts så förbaskat segt. Glott ikapp på en serie, sett film - och sådär.

 

 

Har lääst en del också och har "bara" några sidor kvar i Kristin Lavransdotter nu också. Haha. Herreguu. Började läsa boken i november!!.. Försvarar mig med att: 1. bokjäkeln är en kloss på nära 900 sidor, 2. jag har i princip bara läst några minuter innan jag somnat på kvällarna, 3. har läst ut flera böcker på sidan om under tiden. - Men ja, jag känner så himla mycket känslor för denna otroligt finafina historia. Har väl under denna långa lästid växt halvt ihop med den och känner en jäkla separationsångest nu (var tvungen att gå tillbaka till början bara för att få återuppleva kapitlen när Kristin träffar Erlend igen <3).. - men det är också för att den är uppbyggd på så sätt. Den handlar ju om Kristins liv från början till slut (?) och den är skriven så att man är med i alla skiftningar i stämningen samtidigt som den lämnar utrymme till att bygga upp mycket själv. Å, jag liksom får en längtan till att leva på det sättet.. på 1300-talet. Enkelt, men stort. - Ja, det gäller ju att man måste födas in till en bra familj/ätt då ocksårå men..

 

Näe, måste fortsätta - har väl en 40 sidor kvar.