Weronika

Jamen nu är det ju snart dags för den där kvava, trånga, stressfyllda och pulshöjande kvällen, nämligen midnattsloppet. Sex dagar kvar - och jag är mer eller mindre medveten om att milen under 50 är långt borta. Åtminstone för den kvällen. Kanske fortfarande skulle kunna klara målet att springa under 50 i augusti men det lär inte hända då. Startar i grupp 3D (!!) och lär får kryssa mig fram till förbannelse. Plus att optimalt för mig är att springa eftermiddag-tidig kväll i svalt väder, och då utan en miljard störningsmoment.. MEN med det inte sagt att det inte ska bli kul! Jag och brorsan (han med en betydligt bättre startgrupp, men också med betydligt snabbare löpsteg) blir det detta år.

 

 

I torsdags gjorde jag sista milsrundan i spöregn, och därned utan mobil och gps, men om jag räknat rätt, på 53-54 minuter?? - och idag sprang jag sista lite slitsammare passet innan lördag, med tio 30-sekunders intervaller - då jag alltså spurtar i 30 sekunder och joggande vila 2 minuter emellan. Och någon kilometer lugn jogg innan. Det kändes skit mestadels - trots mycket mat senaste dagarna och efter en natt med 10 timmars sömn (! hur många år sedan hände det liksom?) - men illamåendet satt i magen och "halsen" snarare än i muskler och ben. Det var denna lilla jäkel

 

som inte hade tumlat ner riktigt ännu. Vi (och alla andra.........) tog en tripp till Sickla för ett par ärenden och tryckte i oss dessa extremt goda burgare på ett litet ställe som hette Sovel i en av galleriorna. Brödet var inget att hurra för enligt mig, men min medium-well-burgare var riktigt riktigt bra.

 

Efter löprundan, då jag fortfarande var relativt mätt fick en resorb sport (hur bra är inte detta pulver??! att totalt slippa "träningsbakfyllan" är guld värt!) och en ölkorv stå för återhämtningen. Och med den där korven kom den extrema längtan efter fjällen farandes. Och om tre veckor bär det av...; Närmare två veckor i Abisko med omnejd - kan det bli bättre? <3

 

Lite sånt här, kvar från igår kväll, fick också slinka ner..