Weronika

Det blir alltid lite jobbigare att släppa stället/omgivningen när en varit någonstans ett tag tycker jag. Innan man tagit sig dit så tror, i alla fall jag, att det är där jag är just nu som är där jag vill vara/där det är bäst (och vad som definieras som bäst varierar ju) - och tycker alltså att det är jobbigt att lämna det stället.

 

Innan jag åkte till Hoffan i helgen så kände jag att jaa, Sthlm - det är BRA det (vilket jag bara känt från och till hittills). Och när jag var hemma i skogen i helgen så kände jag att - Hofors, det är HEMMA det. Och samtidigt går jag och toklängtar efter Karlstad nu under vår och försommar, bara för att jag tyckte att det var så bäst då.

 

Det verkar alltså som att "hemma" - i alla fall just nu - inte är kopplat till platsen, utan känslan en har inuti. Sen är ju såklart hemma alltid där mina hjärtan nr 1 och 2 är, men det är inte det jag syftar på här.

 

Jajja, helgen då.