Kommandoran

HeHej. Sämst uppdaterat av mig nu. Men orkar ju int. Orkar inte med något alls känns det som. Förutom att försöka hinna med allt vardagsbestyr och träna och jobba. Och stresstänka på att en snart inte har en bostad igen. Och stresstänka på att en inte har ett fast jobb eller är klar med skolan. Stresstänka på att en kanske inte ens vill vara klar med skolan för vad händer då. Och stresstänka på att livet är sjukt när en ska vara borta och jobba så jäklarns mycket och om en hade haft barn så hade en kanske inte hunnit med något annat än jobb och barn. Hinner ju knappt ta hand om mig själv som det är nu.. /mvh egot. Och stresstänka att snart är en 30 och vips så är man död. Helsjukt alltså.
 
TJA
 
Men bortsett från det är det rätt bra nu kan jag tycka. Har skoj på jobbet (fast ändå lite stressande att jag bara jobbar behovsbaserat nu) och träningen är kul och allt är så jäklarns fint ute och överlever gör en ju trots att allt känns hopplöst och blir allt bättre på yoga (tack vare en rackarns duktig amerikanska som leder det hela - och tack vare balancepassen också..) och sådära.. Och bara grejen att det finns så mycket fina och vettiga människor i världen liksom - som står upp mor rötäggen som tyvärr också finns. Som orkar liksom. Wow.
 
Och idag har vi varit och kollat på en lägenhet också där vi med största sannolikhet kommer att bo sommarn ut i alla fall. Och så var jag på ett superbt yogapass tidigare idag, följt av det där intervallpasset jag skrev om sist - som kanske inte blev så spektakulärt som jag tänkt; ..dryga 7 km på 40 min med 6 -7 stycken 30-sekunders spurter i under de 3-4 mittersta kilometerna. Med en av historiens bästa skivor i öronen (Räserbajs-Noppriga tights och moonboots OBS! om ni lyssnar på den, glöm inte de "gömda" låtarna efter Kulturfabriken. Och OBS igen! Dia Psalmas äldre skivor ligger äntligen ute på Spotify!) gick det bättre än det gjort annars tror jag - för ärligt talat tog yogapasset innan musten ur mig. Sjuka ben/knäöppnare som gjorde att jag fortfarande är alldeles slut i vaderna.. - Det började dock spöregna i alla fall och min vindjacka skyddade inte mobilen min alls, så efter ett tag började musiken haka upp sig. Så då vände jag hemåt - 3 km mer eller mindre liksom.. kändes mer värt att rädda telefonen.
 
ba

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0