Weronika

Ja, tiden att skriva här är knapp.. Jag skulle gärna uppdatera oftare och det blir det nog senare - men just nu är det mycket. Känns som att det enda jag gör är att jobba, gå ut med hunden och handlar/lagar mat. Medan helgerna går åt till att sova ikapp (nuförtiden är sovmornar när vi går upp vid 7...) och handla, städa och sånt där nödvändigt.

 

MEN inte utan att jag ju fick ägna lördagen åt att genomföra det som bestämdes för några månader sedan, nämligen Lidingöloppet! Igår tog vi oss ut till lidingö på förmiddagen alltså. Vädret var ganska perfekt, runt tio grader och mulet. Eftersom det var min första gång och jag anmälde mig sent så hade jag hamnat i sista startgruppen; 10. Min start gick klockan 14, med de 2000 resterande löparna. Hade dessa senaste två veckor bara joggat en 12-13 kilometersrunda, och kört något styrkepass och några yogapass - plus ätit mycket som en tok, så jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Eftersom det främsta rådet alla ger är att ta det lugnt i början så gjorde jag just det. Hittade efter några kilometer ett par-tre bra ryggar som jag växlade mellan, som höll ett tempo på runt 10 km/timme kändes det som (eftersom jag själv är sämst på att hålla jämn fart) - och försökte följa dem så gott det gick fram till runt 13 km. Men med så myycket människor  och smala vägar gick det inte jättebra så tillslut började jag köra själv.

 

Innan 15-kilometersdrick- och matstationen började det kännas ganska tungt och bananen, energidrycken och vattnet där gav verkligen mycket. Jag drack visserligen vatten och energidryck på varenda station, men det var förvånansvärt hur hungrig man började bli efter en-två timmars jogg. Åt mer banan och lite saltgurka på stationen vid typ 20? km men det blev ganska tungt i magen i några minuter tyvärr. Det värsta med att man stannade vid stationerna var också att de redan sjukt stela knäna blev ännu mer stela och att det tog ett tag innan det inte kändes som att de var påväg att gå sönder när man började jogga igen. Men i längden tror jag att påfyllningen gav betydligt mer än vad den tog.

 

Hade en ordentlig smärta/stelhet i knän och fötter mellan 15 och 23 km.. fick gå några hundra meter på flacken och utför, och i de värsta uppförsbackarna, men nästan all smärta försvann när jag såg 7 km-kvar-skylten. Blev så sjukt glad av att det var så kort kvar att så efter det gick det jättelätt. Tror inte att jag blev omjoggad av en enda person de sista fem kilometrarna, medan jag själv låg i vänsterspår och joggade förbi folk i princip hela vägen. Trodde faktiskt att jag hade bästa tiden den sträckan, med tanke på hur många jag kom om, men nej..? Konstigt.

 

När jag var på upploppet höll jag på att börja gråta - otroligt hur lättrörd man är under och efter en sådan ansträngning. Kom i mål efter de 30 kilometrarna, med tiden 3 h, 12 min och 58 sekunder - vilket jag är nöjd med. Medan jag blev fotad av någon där efter målet kom Anders Gyhlenius (från En klassiker på svt) en minut efter mig injoggandes och efter att ha stått och kikat på det några sekunder var jag tvungen att gå för att inte börja böla. - Tryckte i mig ett par bullar, letade upp Björne och så placerade vi oss i den kilometerlånga? kön till bussarna.

 

- Och det var mitt första lidingölopp! I det stora hela en jättebra upplevelse för mig. Trots att jag har en sån där lopp-blackout, så minns jag ändå detaljer här och och där och känslan att det faktiskt var bra. Visst var det folk som trodde att de kunde springa i bredd och inte flyttade sig till höger så att man kom om och visst hade jag kunnat träna mer distans för mina knän och leders skull (när jag hade suttit ett tag i soffan igår kväll kunde jag typ inte gå! ..och smärtan idag är inte heller så kul) - men det är lätt att bortse ifrån nu. Det blir nog en revansch nästa år....