Weronika

Jag har ju ännu inget tillfälligt mål med min träning, och därför inte heller någon plan jag "måste" följa. Bara önskningar, ungefär. Som anpassas efter humör, ork och dagens status helt enkelt. Jag orkar inte med någon stress och press, undviker det så långt som möjligt nuförtiden. Förslappad? Något kanske.

 

..Så förhoppningen att jag skulle springa 2:an denna helg var ju just en förhoppning. Drack min morgonkopp med kaffe och tänkte nääe, orkar väl kanske runt sjön typ. Kom ut till några plusgrader (slush på marken) och massvis av megastora snöflingor som lade sig som en mask över hela mig. Framförallt i ögonen såklart. Inte optimalt alls, tänkte jag. Men tänkte att jag börjar jogga och ser var jag hamnar. Och faktiskt var kroppen (kanske inte helt oväntat om en tänker rationellt) väldigt samarbetsvillig under de hela två timmarna som det tog.

 

Jag jobbade verkligen med tankarna och vände fram massa positiva tankar istället. När den här bilden togs hade jag en liten mental dipp och blåste irriterat snöflingor från ögonfransarna gång på gång. Tänkte igen att det inte direkt var optimalt springväder. Men så kom denna låt på mobilen (Björk - Cosmogony), inte en kotte fanns i närheten och naturen, luften och allt var (är) ju bara såå fint. Och så tänkte jag att det visst var optimalt. Hur optimalt som helst. Helt genomblöt, men varm och pigg. Bra musik och det mäktiga snöfallet att titta på. Jag känner mig liksom tacksam nästan alltid när jag springer, men det glöms ibland bort när det blir jobbigt.

 

Det enda fysiskt jobbiga kom vid 15 km då knäna började protestera lite. Men försökte tänka bort det, och helt plötsligt bara försvann det? Konstigt tyckte jag, men det kom inte tillbaka och har inte gjort det nu heller. Trodde inte det var möjligt med mina krångelknän. Två mil på drygt två timmar fick jag till denna söndag i alla fall. Nöjd.