Weronika

Nämen hej. Long time no see och sådär. Övertid på jobbet, mörker, inför-jul-bestyr, läkarbesök (varav ett med remiss vidare - skit), sömnbrist och allt sånt där har tagit upp all all tid. Japp så äre. Men tränar vidare gör jag. I veckorna ägnas oftast två mornar till jogg med hund (i princip alltid en sväng på 6 km) och möjligen en till till antingen yoga eller styrka - och på helgerna oftast ett längre yoga- eller styrkepass och ett länge löp.. Som idag! 

 

Mina två käraste for till hemmet däruppe i skogarna i snöblåsten igår kväll, så jag har/hade all tid att pyssla med mitt här hemma. Så lördagen har hittills gett mig sovmorgon till halv nio, följt av slapp framför datorn med ett par koppar kaffe, följt av en fin joggrunda på dryga 12 km på isigt och snöigt underlag i knuffande vindar och aggressiva snöflingor.

 

Den där hösttröttheten har kommit nu. Gett mig en fet smäll. Är konstant trött alltså.. Det enda som hjälper lite är att hålla igång fysiskt. Så det försöker jag göra, men det blir ju ändå en liten krock där - det är svårt att få igång sig när en är skittrött och helst bara vill ligga och somna till en film ungefär. Och efter fysiska hålligånget då en sätter sig ner så är tröttheten där igen. Än har inte deppigheten kommit, och jag hoppas verkligen inte att den gör det heller. Men kanske jag slipper, då jag förra året var betydligt mer grå till sinnes, men överlag mycket piggare. Det kanske ligger någon ekvation där, symptomen emellan; mycket av det ena - lite av det andra.. ? 

 

Träning ja. Joggen går just nu för segt alltså. Det blir samma sak hela tiden - ligger på mellan 5 och 6 min/km och har det mysigt liksom. Inget händer mer än att jag håller det hela någotsånär igång. Men jag har inte heller något mål just nu och det är ju med största sannolikhet det som skulle behövas. För visst vill jag ju springa myycket snabbare och längre - men till vilken nytta, just nu? När tiden och orken kan läggas på annat. 

 

 

- Annat är det med stykreträningen (som jag gör främst för att inte skada mig på jobbet eller vardagen/löpningen typ) - den känns betydligt bättre trots att det är så lite jag gör (typ en gång i veckan). Har väl aldrig haft såna biceps liksom utan att "försöka", så att säga. Tackar vi jobbet för. Men jag är inte speciellt intresserad av att bygga muskler som syns - funktionen tackar jag ja till, men den har ju funnits där tidigare även utan att musklerna biffar till sig.

 

 

SÅ - löpning var det ja. Ett mål måste jag hitta, för att kunna träna mot det.. Någon halvmara? Vasaloppet (öppet spår)? Det kräver ju faktiskt en hel del uthållighet och löpträning för längdskidåkning funkar ju delvis som träning. Mjaa.. 

Lördagkväll - äntligen har jag tyyp kommit tillbaka till mig själv efter denna jobbbiga vecka, med att försöka få ihop allt i mörkret, sömnbrist, dåliga matvanor och mycket jobb. Men här sitter jag nu i vår sköna soffa medan jag väntar på att Björn ska komma hem med min lyxglass jag beställt - och såklart på att Så mycket bättre ska börja. Tänk att det bara behövs inte ens en enda hel dag med bland annat: en lyckad löptur, slapp, en del hemma-spatid, ett par avsnitt av någon bra serie och kaffeochostkakamedovispadgrädde-fika för att komma upp sig igen. M-m-m! 

 

För ungefär ett år sedan tränade jag nästan varje dag - vilket funkade.. - då. Jag var hemma/"ledig", letade jobb, pluggade lite på distans bara och sådär. Nu skulle jag också vilja orka med att träna något varje dag, men jag får inse att det inte går när en jobbar. Speciellt med tanke på att jobbet är 8 timmars konstant stående, gående och lyftande - ofta tungt. Och mörkret påverkar mig nog ännu mer i år - med tanke på att det enda ljuset jag får om dagarna är det som syns fram till ungefär 10 på förmiddagen..

 

Jag hade planer på träning torsdag och fredag morgon men hann/orkade inte med någotdera. Fredagen - och framförallt fredagskvällen blev därför jobbig - jag mår verkligen psykiskt dåligt och blir stressad av att inte fått det där lugnet efter träning, och att inte ha följt mina planer. Men allt försvann ju såklart med förmiddagens joggtur, som gick såå bra. Tyvärr har min gps i mobilen gett upp (kartan visade på norra afrika när jag försökte få igång den) så sträckan är ännu en gåta - men tiden hamnade på 50 minuter nånting.. Och den joggturen gick - förmodligen - såpass bra just för att jag inte tränat sedan i onsdags. För att kroppen min, trots jobbet då, hunnit återhämta sig och spara ner lite energi.

 

SÅ. Det är det jag måste försöka påminna mig om. Oftast blir träningen och framförallt effekten bättre (vilket ger många gånger högre tillfredsställelse efter) på det här sättet - där kroppen och musklerna hunnit återhämta och bygga upp sig, innan en börjar slita på den igen. ...Kanske? Ja. Kanske. 

 

Senaste tidens mobilfoton. Jag är dålig på att fota saker när jag gör dem - glömmer helt bort att en kan fota saker för att ha som minnen, dumt nog. Så här kommer lite bilder på mest sånt där vardagsgrejs då jag brukar minnas mobilkameran.

 

(styrka hemma med gummiband, som även kommer att användas som hjälpmedel på gymmet - hund som vill ut - hund som fått komma ut och springa - min enmilsfavorit i hofors - fått supersköna strumpor från min bästis och personliga strumpsupplier - mer jogg på en runda som blir kortare för varje gång jag mäter den konstigt nog - det passande vädret på allhelgonakvällen/natten/morgonen - frukost!)

 

Från drygt senaste veckan, i tidsordning. 

 

Jag tror att det får bli en liten tradition/vana, det här att sticka ut och jogga tidigt en helgmorgon, efter kaffe och kanske någon serie (imorse var det första avsnittet av American horror story s3 - fast jag vet inte om jag pallar; ihopsydda ögon och uppfläkta ansikten hos kvidande människor kanske jag börjar bli för vek för), det känns liksom som en bra start på en helgdag.

 

Rundan gick rätt segt efter 6-dagars tung arbetsvecka (inventering igår) och efter en 5-kmjogg då jag drog med mig en rastlös vovve igår kväll - och på det kasst "mat"intag - läs mackor på jobbet, fikabröd, och massa godis även. men ändå givande kan jag tycka.

 

Med fin frost som täckt allt, höstfärger, fallande löv och frisk luft (som jag trodde skulle vara mer aggressiv på mina luftrör som fortfarande kämpar med förkylningen - som varat tre veckor nu! - men nej) ger joggturen ju annat positivt än bara att en måste haka upp sig på prestationsambition. Jag får helt enkelt lägga ner det här tänket att jag  måste försöka orka mer och mer. Bara göra det som jag kan och känner för - och vara nöjd med det! ... Lättare sagt än gjort kanske..

 

Dagen får vigas till lite mer serier, städning, ett par matlagningar inför veckan, kanske yoga och sånt där trevligt. Imorgon är det ju jobbdags igen...............................

Har haft en precis sådan helg som jag längtat efter och behövde. Trotsat det segdragna viruset och joggat både lördag (med travande hund och cyklande Björn som sällskap) och söndag (ensammen) morgon, storstädat hemmet, fått bort tvättberget, tagit långa bad, lagat och bakat goda grejer, shoppat lite och storhandlat, spelat wii, gått långpromenad, ätit godis, sett menlös men avslappnande film och så vidare.

 

Tror dock att jag fått för mycket av det goda då jag idag, alldeles innan vi åt (lchf-tacopizza och "nyttig" morotsbananmuffin efter) fick ont i magen - precis på samma sätt som jag ofta fick förr.. innan jag visste om min magsjukdom och definitivt innan jag lade av med mjölintag och sånt kontinuerligt (alltså till vardags). Det blev bara värre men vi tog oss ut på en runda runt flatensjön, vilken var helt otroligt fin. Hösten är verkligen i sitt esse nu, och på något sätt lyfter den milda temperaturen upp den ytterligare några snäpp. Blev dock tvungen att slänga mig i soffan och här har jag stannat. Främst kanske för att magontet knappt känns när jag ligger ner. Det liksom svider/känns inflammerat (inuti) i övre magtrakten och spänner ut och runt till ryggen i samma höjd. Alltid samma sak, och jag undrar om det är något särskilt som gör att det blir så?

 

Ligger nog kvar ett tag och gluttar på Macahans (finfin serie från 70-talet) tills det är dags att göra en långkokköttfärssås. Björn är insnöad på dessa långkok nu när vi har vår la cuisine här och äntligen kan använda den. Och ja - jag som inte alls diggat köttgrytor så värst i mitt liv måste erkänna att detta är något alldeles extra - i alla fall när man gör dem själv och kan lägga upp en smak som passar en bra. Och köttet blir extremt mycket bättre, helt klart. Till och med köttfärssåsen får ju x antal fler dimensioner i sig efter att ha puttrat två timmar, istället för 15 minuter.

 

Tack gode gu för att det är fredag! Sitta i soffan med tacos och en glass i magen och några avsnitt av bra serier framför sig. Hurra hurra.

 

Känns som att dygnet helt kretsar kring jobb - men jag antar att det blir så när en jobbar heltid, dagtid, och tiden till annat (detta tex!) finns inte så mycket. Jag riktar ju mina inlägg här främst mot min träning - vilken varit obefintlig nästintill sedan lidingöloppet. Fick måndagen efter loppet ont i halsen, vilket suttit kvar sedan dess! Alltså snart två veckor nu. Senaste veckan har en liten hosta och en hel del snor utvecklats också, plus att jag haft en hel del näsblod från och till.. men mår i övrigt bra liksom. Alltså så bra så att jag orkar med vardagen med jobbet och sånt. Segdragen förkylning eller något annat? Mystiskt är det.

 

Jag har de dagar jag känt mig något bättre försökt mig på lite småträning såsom yoga och hemmastyrka. I tisdags kunde jag dock inte hålla mig längre och stack ut på en kort joggtur. Oj vad bra det kändes; kroppen var hur pigg som helst, men det kändes mycket att flåset var anstängt efter att inte ha "använts" och förkylningssymptomen. Så frustrerande att inte få jogga som man vill alltså.

 

Jag har inte lagt upp bilder från vår dagstur till Abiskojaurestugorna, sista dagen på vår Abiskoresa, vilket jag ju vill göra.

 

Vi kände att vi ville utnyttja sista dagen - och jag ville gärna testa mina nya kängor också så vi tog en lång men "enkel" tur.

 

Typ hela ditvägen gick vi som i mjölk (inuti ett lågt liggande moln) och det blev inte många bilder tagna då - men när det lättade upp var det så himla fint.

 

 

 

Vi gick från Abiskos turiststation och totalt blev det en relativt lättgådd tur på 30 km. Ganska saftigt kanske, att ta på sig nya skor och gå så långt det första man gör, men jag hade faktiskt inte något skoproblem alls under hela turen (inte efteråt heller) förutom lite ömma fötter. Men det hade jag fått i vilka skor som helst efter 30 km, så det verkar som att jag prickat rätt i kängdjungeln. Skön t.

 

Ja, tiden att skriva här är knapp.. Jag skulle gärna uppdatera oftare och det blir det nog senare - men just nu är det mycket. Känns som att det enda jag gör är att jobba, gå ut med hunden och handlar/lagar mat. Medan helgerna går åt till att sova ikapp (nuförtiden är sovmornar när vi går upp vid 7...) och handla, städa och sånt där nödvändigt.

 

MEN inte utan att jag ju fick ägna lördagen åt att genomföra det som bestämdes för några månader sedan, nämligen Lidingöloppet! Igår tog vi oss ut till lidingö på förmiddagen alltså. Vädret var ganska perfekt, runt tio grader och mulet. Eftersom det var min första gång och jag anmälde mig sent så hade jag hamnat i sista startgruppen; 10. Min start gick klockan 14, med de 2000 resterande löparna. Hade dessa senaste två veckor bara joggat en 12-13 kilometersrunda, och kört något styrkepass och några yogapass - plus ätit mycket som en tok, så jag kände mig riktigt pigg i kroppen. Eftersom det främsta rådet alla ger är att ta det lugnt i början så gjorde jag just det. Hittade efter några kilometer ett par-tre bra ryggar som jag växlade mellan, som höll ett tempo på runt 10 km/timme kändes det som (eftersom jag själv är sämst på att hålla jämn fart) - och försökte följa dem så gott det gick fram till runt 13 km. Men med så myycket människor  och smala vägar gick det inte jättebra så tillslut började jag köra själv.

 

Innan 15-kilometersdrick- och matstationen började det kännas ganska tungt och bananen, energidrycken och vattnet där gav verkligen mycket. Jag drack visserligen vatten och energidryck på varenda station, men det var förvånansvärt hur hungrig man började bli efter en-två timmars jogg. Åt mer banan och lite saltgurka på stationen vid typ 20? km men det blev ganska tungt i magen i några minuter tyvärr. Det värsta med att man stannade vid stationerna var också att de redan sjukt stela knäna blev ännu mer stela och att det tog ett tag innan det inte kändes som att de var påväg att gå sönder när man började jogga igen. Men i längden tror jag att påfyllningen gav betydligt mer än vad den tog.

 

Hade en ordentlig smärta/stelhet i knän och fötter mellan 15 och 23 km.. fick gå några hundra meter på flacken och utför, och i de värsta uppförsbackarna, men nästan all smärta försvann när jag såg 7 km-kvar-skylten. Blev så sjukt glad av att det var så kort kvar att så efter det gick det jättelätt. Tror inte att jag blev omjoggad av en enda person de sista fem kilometrarna, medan jag själv låg i vänsterspår och joggade förbi folk i princip hela vägen. Trodde faktiskt att jag hade bästa tiden den sträckan, med tanke på hur många jag kom om, men nej..? Konstigt.

 

När jag var på upploppet höll jag på att börja gråta - otroligt hur lättrörd man är under och efter en sådan ansträngning. Kom i mål efter de 30 kilometrarna, med tiden 3 h, 12 min och 58 sekunder - vilket jag är nöjd med. Medan jag blev fotad av någon där efter målet kom Anders Gyhlenius (från En klassiker på svt) en minut efter mig injoggandes och efter att ha stått och kikat på det några sekunder var jag tvungen att gå för att inte börja böla. - Tryckte i mig ett par bullar, letade upp Björne och så placerade vi oss i den kilometerlånga? kön till bussarna.

 

- Och det var mitt första lidingölopp! I det stora hela en jättebra upplevelse för mig. Trots att jag har en sån där lopp-blackout, så minns jag ändå detaljer här och och där och känslan att det faktiskt var bra. Visst var det folk som trodde att de kunde springa i bredd och inte flyttade sig till höger så att man kom om och visst hade jag kunnat träna mer distans för mina knän och leders skull (när jag hade suttit ett tag i soffan igår kväll kunde jag typ inte gå! ..och smärtan idag är inte heller så kul) - men det är lätt att bortse ifrån nu. Det blir nog en revansch nästa år....

 

Sedan onsdag natt är vi tillbaka i den södra halvan av landet. Resan hem, de många långa milen längs inlandsvägen, gick ändå rätt smärtfritt. Okej, då körde jag återigen bara 20 av de 120 milen - men det ÄR verkligen jobbigt att sitta brevid också.... ;|

 

Hemresan gick i djurens tecken - vi såg älgar, rävungar, massa renar (såklart), knölsvanar som promenerade i en barrskog? och - det mest fascinerande - duckande grodor/paddor. Alltså grodor (eller paddor, svårt att se från bilen) som satt på vägen - och när vi var nästan vid dem så såg vi hur de snabbt drog ner huvudet så att de hamnade platt längs marken. Helt otroligt.. jag har aldrig sett eller hört talas om det.. Försökte lite smått hitta något på internet om det, men fann inget där heller. Om någon har hört talas om det, säg gärna till!

 

Här i hofors har jag i alla fall slappat järnet. Ätit bra och trevlig mat igen (åt lchfhållet - vill gå över till att energin går på fett så småningom), framförallt frukost, besökt fina frissan här, träffat finaste Anna, men mest bara slappat med dator och bok. Och tränat också; jogg torsdag som gick extremt tungt efter nedslitningen av kroppen i Abisko, gym på fredagskvällen och ett finfint yogapass imorse. Idag lastar vi bilen med packning och prylar och åker ner mot storstan och nya lägenheten igen.

 

Lördag, söndag, måndag.

 

Vi var rätt slitna i kroppen (främst baksida ben och höfterna) på lördagen efter låktaklättringen - inte helt förvånande. Så det fick bli en vilodag. Vi slappade i stugan, läste, såg serier och sånt. Men är man i en sådan storslagen natur så kan man inte bara sitta i stugan, så en promenad till turiststationen, och lite till, hann vi med. Precis brevid turiststationen ligger Abiskojokken - som är rätt skrämmande med allt forsande vatten och kanjonklippväggar som störtar rätt ner precis brevid en, men också otroligt vacker - där det går en massa småstigar runt omkring. Vi gick på en sådan stig brevid jokken till "fågeludden" där man har utsikt över deltat ut i Torneträsk. Efter att ha kikat ut lite där gick vi tillbaka till turiststationen där jag köpte den obligatoriska Abisko-t-shirten och också fyndade ett par uthyrningskängor. Mina gamla kängor har gett mig skavsår så det var på tiden. Nypris var 2900 och jag köpte dem för 980, i princip i nyskick (det stör mig inte det minsta att ett par andra personer trampat runt i dem) så jag var riktigt nöjd.

 

På söndagen tyckte vi att vi vilat färdigt så vi bestämde oss för ännu en fjälljogg. Förra året tog vi en tur upp på Nuolja, runt toppen och ner på baksidan genom dalen där, till Björkliden och så rallarvägen hem - som vi tyckte var riktigt fin, så vi ville göra den igen. Vi började med att jogga fram till Nuoljas fot, varifrån vi gick upp (eftersom jogg är för jobbigt för en sådan stigning, och egentligen mest slöseri med energi då det tar ungefär lika lång tid, för oss i alla fall), pausade med en cola vid fjällstationen där, innan vi joggade vidare. Riktigt jobbigt på nervägen då den branta vägen tillsammans med alla stenar gör att man måste vara med och uppmärksam heela tiden. Efter Björkliden när rallarvägen kommer blir det däremot väldigt bekvämt med en sån där fin stig som gör att det känns som att man nästan får hjälp med farten av stigen själv. Totalt nästan 25 km, och jag hade jäklarns ont där på slutet.

 

Något sega i benen efter tisdagens jogg bestämde vi oss för en dagstur i Kårsavagge. Planen var att ta oss till kårsavaggestugan som ligger ungefär 13 km från turiststationen och tillbaka samma väg. Vi tog det dock rätt lugnt på morgonen och kom inte iväg förrän vid 12, lite sent kanske för att börja en längre tur. För ja, en tur på 26 km på asfalt och motionsspår kanske inte tar mer än runt 4 timmar – men man får räkna med kanske nästan det dubbla eller mer i fjäll.

Nu befinner vi oss alltså på (i mitt tycke) en av världens finaste platser. Resan upp tog runt 16 timmar med alla stopp, och var förvånansvärt lättkörd för de många milen. Okej, nu ska inte jag säga så mycket då jag körde knappt 20 av de milen (....), men det är rätt jobbigt att bara åka bil ändå. Faktiskt. Men med piggt och förväntansfullt humör, lugn hund, lyxigt och gott färdgodis (tack syster <3) och bra körväder så fungerade det ypperligt.

Första dagen blev sovmorgonen lite längre – och efter att ha installerat oss, handlat mat, fått i oss brunch och skrivit ihop en lista på vad vi gärna vill hinna med, bestämde vi oss för att jogga till ”Trollsjön” genom Kärkevagge. Trollsjön är en liten och väldigt klar sjö med ett stort siktdjup, omringad av höga fjäll. För att ta sig dit går man genom en dal (vagge=dal) fullproppad med stora stenblock som ser ditslängda ut. Såg någon sten med boulderingspår på, vilket är helt förståeligt, även för en icke-klättrare som jag.

Igår kväll var planen att somna tidigare (om efter 23 nu är tidigt..), så att jag kanske kunde sticka ut på en skogsjogg innan frukost, trots min slitna kropp och själ.. Och ja, kvart i sju joggade jag iväg, och det var heelt jäkla underbart. De dagar jag faktiskt lyckas ta mig ut tidigt så inser jag hur himla bäst morgonen ju faktiskt är. Det vet jag iofs ändå - men jag känner det inte förrän jag ju faktiskt är där.

 

Skogen luktade höst, det var liksom friskt ute (jag fick ha tunna löphandskar) samtidigt som solen strålade och det ångade från ängarna och sjön. Hade bestämt att köra en mil, men väldigt lugnt - hålla på ca en timme. Lyckades bra med det, det blev aldrig riktigt jobbigt, trots en slinga med lite backar som får den där ökända abborrbacken (som kanske ju inte alls är så speciell) att blekna ett snäpp. Jag är väldigt nöjd med det - för det är svårt för mig att inte alltid köra rätt hårt, sådär så att det känns att en tränat. Jag vet att de lugna passen är viktiga, och kanske också väldigt passande för ett sånt här sammanhang; På morgonen går kroppen främst på energi från lagrat fett, vilket gör det optimalt att köra längre och lugna pass på, just för att energidepåerna inte tar slut, som de gör på kolhydrater.. Förmodligen kanske en jäkla bra strategi där att gå in i en ordentlig fettdrift inför lidingöloppet och vasan? Förmodligen kanske en jäkla bra strategi för allt egentligen.. Nåväl - en helt perfekt start på dagen (rekommenderas!), och både kroppen och själen har pallat med betydligt bättre nu.

 

Good evening.

 

Min bästa träningskombination, då min kropp mår bäst och är som mest i balans, är när jag "blandar" löpning, styrketräning och yoga. För mig, ungefär fördelat på 1-2 pass yoga, 1-2 pass styrka och 3-4 pass löpning i veckan. Har insett (och det tog lång tid att inse) att stretch inte ger ett prutt, men att "sträcka ut" kroppen är sjukt bra för att jag inte ska spännas ihop till en korvad sträng, så att säga (tänk räka). Det vill säga att träna yoga eller liknande. För mig gör yogan att hållningen blir bättre, eventuell stelnad (från annan träning - eller från för lite/ingen träning alls) försvinner och kroppen känns strark och mjuk på samma gång. Det sträcker ut lungor (ja, många fridykare tränar just yoga exempelvis, för att kunna hålla andan längre) och skelett, organ och muskler hamnar liksom på plats. - Mycket bra.

 

Nu när jag inte har något träningskort någonstans (och även är för snål fört) så gör jag ju allting själv, planerar och lägger upp. Yogan är dock fortfarande ett gruppass för mig och jag har ingen aning om hur länge jag ska stå i en position, hur många andetag jag ska ta osv. trots att jag kört mycket och kan en hel del. Därför brukar jag leta upp videos på youtube för det. De finns med mycket olika kvalitet och störighetsgrad, men kan en bortse från att vissa verkar lite knasiga i bollen så kan de ge riktigt mycket. Tänkte därför tipsa om ett par stycken..

 

Dessa två körde jag efter varandra ikväll:

 

 

 

 

- och de är verkligen skitbra. Den första är jobbig, jag blir både varm och svettig - och tempot är rätt högt. Har en inte gjort yoga förut kan det vara svårt att hänga med. Yoga ska ju inte vara som något sorts aerobicspass, vilket det lätt kan bli om en inte har lite rutin. Det är mycket viktigare att göra rörelsen rätt än att hinna så mycket som möjligt.. Väldigt effektivt pass hursom.

 

Det andra passet var typ en välsignelse för mina (tyvärr) framåtsträvande axlar och klena nacke. Det kommer jag nog att lägga in i alla yogapass just för att jag behöver få upp- och bak mina axlar och även nacke. Ingen alls stress i det passet och rekommenderas för alla, kanske framförallt de som sitter mycket vid datorn och så. Viktigt att känna in rörelsen, kroppen och musklerna så att det blir rätt dock.. och det är ju det yoga handlar om. Att verkligen känna sin kropp.

 

Här finns en spellista från samma serie - har inte testat fler än dessa två än, men chansar på att allt är lika bra.

 

Annat jag kört bland annat från Yoga zone. Betydligt b-igare men bra rörelser och mycket förklaringar. Det är viktigt att yogaledare berättar exakt hur det ska kännas för att det ska bli rätt, vilket de gör mer i dessa pass.

 

 

Kan verkligen rekommendera att träna yoga - det är, förutom det jag nämnt ovanför, väldigt tålamodskrävande, vilket gör att just tålamodet tränas upp. Och det ger ju i sin tur bra förutsättning för annan träning.

Förut, när jag inte tränade så mycket förutom sporadiska styrke- och gruppass (och långpromenader med hunden varje dag då) så tyckte jag att min avkoppling och där jag "hämtade energi" hörde till sånt som att sitta och slappa, se film, äta chips eller popcorn, baka (och äta nybakat såklart) och liknande. Det var detta jag längtade efter när jag gjorde något som jag "var tvungen" att göra (ex. skola) men var trött.

 

Nuförtiden - när jag tränar runt fyra pass i veckan (förutom hundpromenader mm. still) så är det annorlunda. När jag sitter på lunch på jobbet och tänker på vad jag längtar efter så är det just att få träna. Att få sticka ut och röra på mig.. Det sjuka är ju att det ofta är förjäkligt under själva passet. Det är inte SÅ ofta som endorfinerna brusar (som exempelvis i lördags) - men när det väl gör det så räcker det för flera pass.. Pluuus att; känslan efter passet infinner sig i princip alltid - vare sig en var sur eller glad på passet. Och det är ju såklart det en minns, det som får en att längta och planera till nästa gång alldeles efter att sista passet tog slut.

 

Och när det gäller vilan och avkopplingen så ger just träningen detta. Mentalt för att en oftast tänker på just det som görs för tillfället, och inget annat. Kan en tänka för mycket och grubbla så är det inte tillräckligt utmanande skulle jag nog vilja påstå (såklart beror detta på). Helt enkelt: hjärnan får vila och kroppen jobba.. och med det kommer den riktiga effekten som en faktiskt bör få av "vila", nämligen energi. Alla som tränar regelbundet (med glädje/lust alltså.. - de som känner träningssug) vet att träningen inte tar energi, utan ger. Visst blir en trött under tiden och efter - men på ett bra, naturligt sätt. Ta exemplet på vilopulsen..; Det sägs ju att hjärtat har en viss förbrukningstid - "ett visst antal slag det kan slå". Då säger en del att jamen slår hjärtat ju mer när jag tränar.. Fast så är det inte. Exempelvis så minskade jag min vilopuls med drygt tio slag per minut när jag ökade träningen (ehh, började träna..typ) för ett antal år sedan. Sen kan en ju slå det på en miniräknare, hur mycket mitt hjärta slår nu (drygt 4 h träning med 140-190 i puls i veckan, men minus 10 slag per minut i princip resten av veckan)..

 

Jag blir betydligt tröttare av att sitta och titta på tv, jag får svårare att somna (för att jag ju inte gjort något), jag får ont i kroppen, jag blir sugen på att äta skräp (ja, inte bokstavligt då ;)) OCH. SÅ. VIDARE.

Obs. Med det sagt betyder det inte att jag inte sitter i soffan och käkar godis. Joråå. Men sitter i soffan gör jag efter att jag tränat. Och äter godis gör jag med - men inte så ofta. Fördelen med att en rör mycket på sig är att suget efter riktig mat är det som är påtagligt. Det håller ju inte att exempelvis orka träna ett antal gånger i veckan, gå promenader med hunden varje dag och jobba på ett arbete där en hela tiden lyfter tungt och går omkring efter att ha fått i sig en luftig, vit fralla och en påse godis bara.

 

Tänkte med detta koppla till mysteriet med att folk (som ofta är de som skyller på att de inte har tid att träna för att de har så mycket att göra i vardagen) inte använder semestern - då massa mer tid finns - till att träna, utan istället till att äta och dricka mer onyttigt?... Flera om kommer tillbaka till jobbet har lagt på sig några kilon.. Okej, jag förstår grejen att "unna sig" och "njuta".. men nä, samtidigt förstår jag inte alls. Njutningen är att känna sig stark och frisk! Att kunna äta chirre och tårta ibland ändå.

 

Jahapp. Nu fåre va nog. Ett bad stundar för undertecknad.

 

I torsdags bestämde jag mig för att gå till jobbet på fredagen - förutsatt att jag inte blev sämre under natten - bland annat som en liten igångsättning av kroppen igen, inför lördagens midnattslopp. För även om jag knappt tänkte att jag kunde jogga alls så ville jag ändå ha startat och gått i mål även detta år. På jobbet var det rätt tungt men ju mer jag rörde på mig och lyfte tungt, desto piggare blev jag.

 

Så när lördagen gick så tänkte jag mer och mer att jogga lugnt - det kan jag. Och så blev det! Startade i grupp 3D med starttid 22.10. Både W och B körde, men båda med tidiga startgrupper så jag fick hänga runt lite själv ett tag. Stod och snackade med en gullig tjej när jag väl hamnat i startfållan, och vi kom fram till att det bara var att ha roligt, ingen press. Och roligt hade jag! Roligaste loppet jag sprungit faktiskt. Det började redan i vår startgrupp; alla verkade vara extremt peppade så det var ett jäkla tjoande och sjungande och ett rungande JA när "löpareden" skulle sväras osv.

 

Jamen nu är det ju snart dags för den där kvava, trånga, stressfyllda och pulshöjande kvällen, nämligen midnattsloppet. Sex dagar kvar - och jag är mer eller mindre medveten om att milen under 50 är långt borta. Åtminstone för den kvällen. Kanske fortfarande skulle kunna klara målet att springa under 50 i augusti men det lär inte hända då. Startar i grupp 3D (!!) och lär får kryssa mig fram till förbannelse. Plus att optimalt för mig är att springa eftermiddag-tidig kväll i svalt väder, och då utan en miljard störningsmoment.. MEN med det inte sagt att det inte ska bli kul! Jag och brorsan (han med en betydligt bättre startgrupp, men också med betydligt snabbare löpsteg) blir det detta år.

 

 

I torsdags gjorde jag sista milsrundan i spöregn, och därned utan mobil och gps, men om jag räknat rätt, på 53-54 minuter?? - och idag sprang jag sista lite slitsammare passet innan lördag, med tio 30-sekunders intervaller - då jag alltså spurtar i 30 sekunder och joggande vila 2 minuter emellan. Och någon kilometer lugn jogg innan. Det kändes skit mestadels - trots mycket mat senaste dagarna och efter en natt med 10 timmars sömn (! hur många år sedan hände det liksom?) - men illamåendet satt i magen och "halsen" snarare än i muskler och ben. Det var denna lilla jäkel

 

som inte hade tumlat ner riktigt ännu. Vi (och alla andra.........) tog en tripp till Sickla för ett par ärenden och tryckte i oss dessa extremt goda burgare på ett litet ställe som hette Sovel i en av galleriorna. Brödet var inget att hurra för enligt mig, men min medium-well-burgare var riktigt riktigt bra.

 

Efter löprundan, då jag fortfarande var relativt mätt fick en resorb sport (hur bra är inte detta pulver??! att totalt slippa "träningsbakfyllan" är guld värt!) och en ölkorv stå för återhämtningen. Och med den där korven kom den extrema längtan efter fjällen farandes. Och om tre veckor bär det av...; Närmare två veckor i Abisko med omnejd - kan det bli bättre? <3

 

Lite sånt här, kvar från igår kväll, fick också slinka ner..

 

Temperaturen sjönk, och i och med det ökade min löpförmåga. Stack ut på en kvällsjogg - och äntligen kändes det lite bättre än vad det gjort på länge. Är långt ifrån något mål, och tror inte att det kommer lyckas - men om jag skärper till mig så kaaanske jag gör något sorts personbästa innan augusti är slut. Känner ju att jag byggt så mycket nu att jag har kapaciteten fört. En dryg mil i nästan 55-tempo blev det ikväll i alla fall.

 

Men hej rå! Så dåligt bloggat nu - och tänkte att nu när jag väl gört får jag göra ett senaste tiden-inlägg, med bilder och så. Men nu blir det inte så. För idag har jag joggat min första 2-milare på snart två år. Och det måste ju dokumenteras! Märk väl att det står joggat - inte sprungit. Jag vet inte när joggen går över till spring eller löpning, men man måste ju hålla absolut minst snabbare än 10 km/timme. Eller? Det kanske finns någon definition på detta?

 

Hursom.

 

Tänkte köra korsåvägenrundan (vi är i Hofors! förra helgen blev en partajjhelg i storstan för min del istället), det vill säga min klassiska 1-milsrunda, två varv. Men väl där tänkte vi att ska vi vara ute så länge kan man ju utnyttja det. Så vi började med korsåvägen, upp till Roberstsholm, vidare till tolven och in i skogen längs med sjön från Hoforshållet sett, Lissjön, skogen bakom värna och så hemåt. Jag fick springa en vända i villaområdet i centrala Hofors, men ändå var det ca 400 m kvar innan jag nått 2 mil när jag kom hem, så jag sprang runt gården (med en avdragen näve röda vinbär inkastad i munnen varje varv) fyra gånger också.

 

Fy sjutton säger jag bara. Vi hade bara vatten med oss, så förutom lite blåbär och smultron så fick vi inte i oss något under dessa nästan 2 och en halv timme. Och i det kvava vädret som kom på eftermiddagen.. Tiden slutade på 2 h och 24 min, men det är inräknat bär-, vatten- och kisspauser, ett par väggningar där den ena gapar på den andra (varför blir en arg på sin partner när det tar emot jämt? haha) och ett stopp vid en kall källa för påfyllnad av vatten.

 

 

Men det var rätt lagom tid - det är bra att jag har en person med mig som ser nyktert på detta med att hålla nere farten - det är nog mitt svåraste.. att hålla en fart som man orkar i två mil och inte köra på för vad som för stunden känns bäst.

 

 

Är riktigt nöjd att ha genomfört detta - för en träningssvacka utan dess like har "rådigt" dessa senaste veckor sedan vi flyttade.. Har blivit allt segare och sämre för varje dag, tror att det har att göra med främst "maten" jag äter nu.. Bara micromat i princip. Inte så bra.. Speciellt inte med tanke på hur min mage ballar ur med allt mjöl och skit som blir. Omöjligt att äta lågkolhydratskost (vilket är sjukt välbehövligt nu känner jag) om man köper färdigmat tyvärr. Nåväl. Tillfälligt är det - och det överlever jag förhoppningsvis.